Stämningarnas styrka och skörhet
Text från utställningen Within Realities på Alma Löv Museum of Unexp. Art
– Jessica Kempe (konstkritiker, kulturskribent, lärare, konstföreläsare)
Aleksandra Kucharska och jag samtalar om vad stämningar är. En inifrånhändelse. Hur kan bildkonsten gestalta de övermäktiga stämningslägen som kan uppstå i relation till olika slags rum? Hur ser omvärlden ut när den inre barriären är för tunn för att skydda mot platsers starka atmosfärer.
Stämningars styrka och skörhet är Aleksandra Kucharskas ämne, motiv och metod. Här i Alma Lövs Atriumpaviljong mjukt tecknade på stora, sträva, varmvita akvarellpapper (utan gräng) i lager på lager med blyerts- och ritkolspennor på långa skaft och spetsen vässad och vinklad. Likt en pensel. Genom de diffusa blyertsskikten ger sig tingen långsamt till känna – träden och skuggorna, fönsterbänkens krukväxt och utsiktens grenverk. Under ytan anas oro, vemod och förhoppning.
”Dagen jag flyttade till Sverige låg en dimma över landet. Jag var sex år. Vi kom med färjan till Ystad från hemstaden Gdansk, berättar Aleksandra Kucharska. Min konst handlar om tillstånden den dagen. Jag vet aldrig hur en teckning kommer att se ut.”
Hon beskriver den lyckliga stämningen i sin nya ateljé där det lilla ateljéfönstret har ett ljussläpp så finstämt att lampan kan vara släckt. Nedanför fönstret står staffliet. ”Som att kliva in i en bild”, förklarar hon. Teckningarnas stora format behöver mycket avstånd. Så tänker jag mig Aleksandra Kucharskas teckningar som egna platser, där varje ny bild innebär en visuell förflyttning från ett ställe till ett annat – ännu inte framkallat.
I ateljén finns plats för en säng, dotterns gamla säng. Vi pratar om sängens undervärderade betydelser; som arbets- och skapandeplats, tillflyktsort, omfamning och värn mot yttre påverkan. Stämningar och sängar hör ihop.
Stiftelsen Malmö Konsthall av år 1931
Motivering:
I en tid där vi måste värja oss mot aggressiv information, påträngande bilder och budskap bjuder Aleksandra Kucharska in betraktaren till ett helt annat möte. I mötet med hennes mjuka grå bilder behöver ögat tid, tid för att se det tillsynes oskönjbara.
Som en andning är grafiten anlagd. Med stor skicklighet tecknar hon upp en stilla och laddad värld, som kräver att vi stannar upp för att kunna se. Denna utmaning, att se igenom och bakom, är idag mycket viktig att anta.
Text skriven till SAK (Sveriges allmänna konstförening) – Till konsten-tro, hopp, tvivel och kärlek
– Anna Johansson (intendent på Malmö konstmuseum)
”Allting vi ser döljer andra saker, vi vill alltid se vad som är dolt bakom det vi ser”, sa konstnären René Magritte när han beskrev sin målning The Son of a Man, från 1964. Intresset för det dolda, det som finns bortom det vårt synfält kan uppfatta, skapar en intensiv känsla och en slags konflikt mellan det synliga som är dolt och det synliga som är närvarande, menade han. Tanken stämmer väl in på konstnären Aleksandra Kucharskas konstnärskap, hennes intresse för seendet och människans perception.
Aleksandra Kucharska arbetar ofta med storskaliga teckningar och bygger upp sina bilder lager för lager med blyerts. I många verk är gråskalan jämn, övergångarna mjuka och kontrasterna få. Hinnan av blyerts är möjligen dimma, en dag då vi knappt kan skönja trädens stammar, eller huset längre bort. Eller så befinner vi oss på tröskeln mellan medvetenhet och sömn, i det flytande tillståndet när vi inte längre vet om vi är vakna eller drömmer. Hon leker med vår nyfikenhet och retar fantasin. Vad händer där inne i huset? Är det på riktigt, eller är det en dröm? Teckningarna präglas samtidigt av ett stilla meditativt tillstånd där ingenting egentligen tycks hända utom vårt eget varande.
Även i teckningen med en persiennen knappt neddragen, öppnar hon upp för tankar om vad som finns innanför och utanför. Hon ger oss ett utsnitt av ett fönster, och ett ljus sipprar in genom persiennens fästpunkter och i glipan som lämnats öppen. Men Kucharska lämnar till betraktaren att fundera över var vi befinner oss, vilken tid på dygnet det är och vilka scener som möjligen utspelar sig på vardera sida om fönstret.
Likt de impressionister och stämningsmålare som var verksamma vid 1800-talets slut tycks Aleksandra Kucharska också inspireras av ögonblick i vardagslivet, naturens föränderlighet och dygnets varierande ljusförhållanden. Men där de äldre kollegorna skildrade scener med intensiva ljusspel zoomar Kucharska in och gestaltar detaljer. Ögonblick som etsar sig fast på hornhinnan, som när solen tränger sig in genom persiennens glipor, eller mellan trädens lövverk, och när tillfälligheter gör att livet för en mikrosekund stannar upp.
Parallellt med tecknandet arbetar Kucharska även med skulptur. Hon gör människolika figurer som medverkar i ett slags avskalade iscensättningar. I verket Magdalena sitter en kvinna, utan direkta ansiktsdrag och med identifierbar ålder, på en säng. Ryggen är lätt böjd och huvudet vridet snett nedåt med blicken mot sängen. Tystnaden hägrar, och hon framstår hudlös och utsatt. Vi vet inte vem hon är och var hon befinner sig men den intensiva stämningen ger en känsla av att livet ställts på sin spets. Många minnen tenderar att blekna med tiden, men de starkaste ögonblicken lever kvar som bilder i oss. Och de är de som Aleksandra Kucharska tar fasta på.
– Sune Nordgren
Det har alltid varit fascinerande med konstnärer som gör det svårt för sig. Som avviker från huvudfåran med det som kallas ”samtida”. Som till exempel väljer mera omständliga och därmed oftast omoderna tekniker för att uttrycka sig. Som kopparstick eller analoga, handgjorda filmanimationer. Eller som de som bestämt sig för att teckna med blyerts, som just nu framför allt är Aleksandra Kucharskas medium. Gång på gång bevisas att ingen konstform helt och hållet kan utmanövrera någon annan, tvärtom, anledningen till att de gamla teknikerna finns kvar är att de kvaliteter som inte kan ersättas.
Det är nu över tvåhundra år sedan Nicolas-Jacques Conté uppfann den blyertspenna som vi fortfarande använder. Han var inte bara kemist och ballongflygare, han var också konstnär och sökte verkligen efter det som han sedan kom fram till. Han blandade grafit och lera till hårda, men sköra, stift och omgav dem med ett trähölje, så att de inte skulle brytas av när han tecknade med dem. Det var dessutom Nöden som drev honom, eftersom ärkefienden England utlyst blockad på all export av grafit till Frankrike. Conté blev varken rik eller berömd, inte som uppfinnare och inte heller som konstnär. Men konstnärer kan än idag skänka honom en tacksam tanke, eftersom det var han som även uppfann pastellkritan.
Blyerts har ingenting med bly att göra. Det som ”snälltåg” och ”ont krut”, felöversättningar från tyskan, som hänger kvar. De pennor och stift som Aleksandra och alla andra tecknare använder idag är egentligen samma som Contés, nästan samma blandning, nästan samma konstruktion. Så det som redan är bra, det är svårt att förfina.
Som det flesta konstnärer använder Aleksandra också sig själv. Hennes mycket personliga uttryck är ett tunt membran. Under det pulserar ett ungt liv som redan upplevt mycket och som samlat på sig erfarenheter som helt enkelt måste förmedlas. En melankoli över någonting förlorat och en försiktig längtan efter någonting fortfarande okänt. Men också en stor nyfikenhet på de små skiftningarna som kan leda till stora förändringar. Precis under det skenbara lugnets hinna vibrerar en laddning som i vilket ögonblick som helst kan detonera. Vi väntar inte på den, men vi anar att den finns där. Alldagligheten och rutinen är inte så sällan en förutsättning för Aleksandras nyskapande, det skenbart händelselösa som bas för den spänning hon minutiöst bygger upp.
När avbilden plötsligt krackelerar som en spräckt spegel eller brister som ett kärl som samlat vatten alltför länge, då reparerar Aleksandra den igen mödosamt, pennstreck för pennstreck. Konstnärlig frihet för henne är allt det som ännu inte är färdigt, den mottagliga tomhet som väntar på att fyllas.
Aleksandra arbetar även med skulptur och installationer, men tillhör framför allt några unga konstnärer som gett teckningen ett uppvaknande. Här tillhör hon också de skickligaste och mest subtila. Hon representerar en generation, men bland dem är hon ändå ensam om sin erfarenhet och om det övertygande sätt som hon bearbetar den på.
Skulpturerna och installationerna – det har varit vardagligheten och färglösheten som tidigare förenat dem med teckningarna. Men i hennes senare bilder har en ny atmosfär dragit in, som en tät morgondimma eller en tunn solrök. Det är inte helt lätt att orientera sig, fast hon rör sig i kända trakter, och man lockas av det som helt oväntat kan uppenbara sig.
Det handlar om lika mycket intuition som insikt, något romantiskt, som att börja finna sig till rätta, men ändå inte helt acceptera sakernas tillstånd. Det måste finnas någonting där innanför parkens trädmur, någonting som plötsligt ska framträda när sikten blir klar. Någonting som inte ens flimrande solfläckarna kan dölja. Eller är det fåfängt att tro att bilden skulle kunna klarna helt. Varför i så fall? Det är ju i vardagen som miraklen inträffar.
– Yrr Jonasdottir (konstmuseichef för Ystad konstmuseum)
Ljusstrålar som sipprar igenom trädkronan och i samspel med skuggorna bildar ett abstrakt mönster på marken. Eller solljus som letar sig in genom persienners glipor, lyser upp rummet en aning och ger en fragmentarisk bild av det som finns på andra sidan. Eller träd vars svaga konturer kan skönjas i dimma. Detta är motiv som Aleksandra Kucharska kan välja att teckna. Lågmälda motiv återgivna med mjuka ständiga övergångar mellan ljus och mörker. Resultatet blir som visuell melankolisk poesi. Tysthet och stillhet kan beskriva känslan av tillstånd; endast lövens rörelse i den lätta vinden inbillar jag mig hörs som naturens musik, eller ljudet av tystnaden i ett rum, eller fåglarnas vingtag i fjärran höjder, eller kanske bara de egna andetagen.
Hon arbetar storskaligt men det är ofta något som skymmer sikten i bilden och begränsar seendet. Det kan vara skuggan, dimman, persiennen eller det snäva bildrummet. Det vi ser är fragment av något mycket större, bilden är begränsad liksom minnet som med tiden tynar bort. Motivet är bilder som sipprar genom konstnärens minne, vardagliga motiv som hos henne utgör en slags personliga berättelser.
Långsamt växer teckningarna fram med blyerts på stora pappersark. Rytmiskt fyller gråskalan ytan likt musikens toner kan fylla ett rum. Hon säger att hon minns sin barndom i olika nyanser av grått, husen var gråa liksom brevinkasten och trappuppgången där hon lekte. Färgerna är borta, de har bleknat likt färger i ett gammalt fotografi. Hennes bilder berättar mer om känslor och tillstånd än om händelser. Det kan vara känslan av en plats eller en situation. Motiven är tidlösa och platsmässigt ospecifika. Jag tycker mig ana en längtan eller kanske en saknad i Kucharskas bilder, saknad över en gången tid eller kanske en saknad över minnesbilderna som med tiden fragmenterats med risk att försvinna.
Åke Andrén Stiftelsen
– Carl Magnus, Sune Nordgren och Mårten Castenfors
Motivering:
Som de flesta konstnärer använder Aleksandra Kucharska sig själv. Hennes uttryck, just nu framför allt teckning, är ett tunt membran. Under det vibrerar ett ungt liv som redan upplevt mycket, som samlat på sig erfarenheter som kan eller helt enkelt måste förmedlas. En melankoli över någonting förlorat och en försiktig längtan efter någonting ännu okänt. Men också en stor nyfikenhet på de små skiftningarna som kan leda till stora förändringar. Tristessen och rutinen är inte så sällan en förutsättning för hennes nyskapande.
När utsikten plötsligt krackelerar som en spräckt spegel eller brister som ett kärl som samlat vatten alltför länge, då reparerar Aleksandra bilden igen mödosamt, pennstreck för pennstreck. Konstnärlig frihet för henne är allt det som ännu inte är färdigt, den mottagliga tomhet som väntar på att fyllas.
Aleksandra arbetar med skulptur och installationer, men tillhör samtidigt de många unga konstnärer som gett teckningen ett uppvaknande. Så som de väckt det analoga fotografiet, djuptrycksgrafiken, artists’ books och andra hantverkskrävande konstformer. Här tillhör Aleksandra de skickligaste och mest subtila. Hon representerar en generation, men bland dem är hon ändå ensam om sin erfarenhet och om det övertygande sätt som hon bearbetar den på.